"Undankrypare", "Problemofobiker", allmänt problemrädda personer som aldrig kan ta tag i saker innan det redan är försent. Så fort problem uppstår kryper de helst undan till ett "säkrare" ställe där de inte behöver träffa på samma svårighet igen. De intalar sig själva att allt blir bättre av att bara ignorera och lämna det bakom sig. Att allt det som smärtar eller är allmänt jobbigt att ta tag i bara ska försvinna och aldrig komma tillbaka.

Varför springa? Varför vara så konflikträdd att man lämnar de man verkligen tycker om så fort något uppstår?
Förstår ni inte att de problem ni inte löser kommer att följa er som en skugga resten av livet? Förstår ni inte hur sårade andra kan bli av att det verkar som om ni inte ens bryr er?
Sånna människor gör mig verkligen besvikna.

Den dagen kommer då ni inser vad ni förlorat. Att det smartaste valet kanske inte hade varit att lämna allt bakom sig, utan istället att ta tillvara på det man har.


P.s.
Jag är inte så bitter som jag kanske låter. Ni får ursäkta mitt eviga klagande. Jag blir lite vresig när jag är hungrig... Hehe...

P.s.s.
Slant med saxen. Har nu ny lugg.