"Undankrypare", "Problemofobiker", allmänt problemrädda personer som aldrig kan ta tag i saker innan det redan är försent. Så fort problem uppstår kryper de helst undan till ett "säkrare" ställe där de inte behöver träffa på samma svårighet igen. De intalar sig själva att allt blir bättre av att bara ignorera och lämna det bakom sig. Att allt det som smärtar eller är allmänt jobbigt att ta tag i bara ska försvinna och aldrig komma tillbaka.

Varför springa? Varför vara så konflikträdd att man lämnar de man verkligen tycker om så fort något uppstår?
Förstår ni inte att de problem ni inte löser kommer att följa er som en skugga resten av livet? Förstår ni inte hur sårade andra kan bli av att det verkar som om ni inte ens bryr er?
Sånna människor gör mig verkligen besvikna.

Den dagen kommer då ni inser vad ni förlorat. Att det smartaste valet kanske inte hade varit att lämna allt bakom sig, utan istället att ta tillvara på det man har.


P.s.
Jag är inte så bitter som jag kanske låter. Ni får ursäkta mitt eviga klagande. Jag blir lite vresig när jag är hungrig... Hehe...

P.s.s.
Slant med saxen. Har nu ny lugg.

Något jag inte alls förstår mig på är sånna människor som i stort sätt gör allt för att förstöra för andra.Människor som mår bättre av att trycka ned andra utan att känna någon som helst skuld eller medkänsla. De som kan driva med andras känslor bara för att få sig ett gott skratt åt att personen i fråga "skämmer ut" sig själv.

"Naw, han tror att jag gillar honom. Vilket jävla miffo! Ful är han också. Haha, det kan väll bli kul att driva med honom lite!"

Seriöst? Varför?
Varför krossa någon på det viset?
Varför ens vara dryg mot någon som troligen samlat så otroligt mycket mod för att t.ex. bara skriva ett enstaka hej på Facebook?
Jävla... Hjärt-Antastare.
Det är något jag inte alls förstår mig på...

Börjar härmed blogga direkt från min kära telefon! Jag undrar om jag kan upprätthålla detta bättre framöver...

Vissa dagar så har jag så oändligt mycket tankar, då kom jag på att jag har ju faktiskt en mysig liten blogg som bara ligger här och skräpar i all sin ensamhet med någon enstaka läsare som ibland besöker den i förhoppning om att jag ska ha lagt ut något. Nu får den enstaka läsaren något att sysselsätta sig med en liten stund i alla fall. Jag trivs med att bara ha ett fåtal läsare dock, det känns mer personligt.
Att blogga kanske är en aning pasé, men what the hell! Man lever bara en gång.

Förra veckan var det sportlov och även fast det kändes ungefär lika långt som en helg har jag ändå hunnit med att göra en hel del. Bland annat att få mina trummhinnor halvt förlamade genom att gå på spelning utan öronproppar (villket jag erkänner var ganska idiotiskt, till och med för att vara jag) och lyckats ramla minst 40 gånger i en grön backe i Romme för första gången åkandes på en snowboard. Ganska lyckad vecka må jag säga.

Jag känner att detta inlägget i stort sätt kompletterar min stora brist på inlägg på senaste tiden, lat som jag är.
Vänta er fler av dessa mobila nymodigheter snarast!
Jag är väl medveten om att mitt språk förändrats. Men allt och alla förändras hela tiden. Så är det bara... Life, get used to it bitch!